Min gammelfaster
Imorse på frukostmötet diskuterade stadsdelsdirektören de frågor som tagits upp på nämndemötet igår kväll, en punkt var att ordna ett socialt möte för de äldre som bara sitter hemma och inte går ut.
De skulle öppna, som ett projekt, en sådan lokal i ett område här - där min gammelfaster bodde i innan hon dog. Gud, vad jag saknar henne! En gammal skröplig tant med världens snällaste hjärta, som ville skämma bort alla i familjen - allra främst jag, som tyckte om att baka tekakor och vaniljbullar. Det fanns alltid flera påsar bullar, och tekakor i frysen - att värma när vi kom över. Som tyckte om att sticka sockor åt oss alla (vi har än idag flera påsar med sockor instoppade i garderoben) i både vitt, brons, lila och även något par som blev gula.
Hon och farmor åkte med mig till Gran Canaria när jag var liten, jag var ständigt i poolen och de låg och lapade sol vid poolkanten. På planet fick jag ett uppblåsbart flygplan (SAS), men 3e eller 4e dagen gick den sönder - antagligen för jag hängde och slängde mig på den och hoppade ner i vattnet på den.
Jag minns att Faster, som hon ville att vi skulle kalla henne då hon inte tyckte om sitt namn (Alida), följde med mig när vi gick till någon slags galleria där jag åkte en åktur med Aladdin på den flygande mattan och gav honom en puss, och förklarade att det inte alls var tuggummi i deras automater. Det var stora bollar i hårdplast med något tyg i med spets. Faster förklarade att det kallades stringtrosor och att hon inte alls förstod att kvinnor faktiskt använde såna. Vi kom överens om att det verkade obehagligt. (Faster var då runt 70 år, och jag var runt 6-7 år)
När vi gick ner till stranden någon dag lekte jag att det var en jättestor öken vi skulle passera först, för det var höga sanddyner och de sträckte sig långt (åt sidorna iaf), och grävde ner fötterna under den heta ytan och kände svalkan under.
Många bra minnen, och idag är hon någon annanstans och väntar på nästa liv. Hon vet att jag älskade henne, och jag vet att hon älskade mig. Den vänliga själen följde min uppväxt, men såg inte mig ta studenten. Idag önskar jag att hon hade levt några år till så hon fick se vem jag blev i mitt vuxna liv, att jag fick hinna lära mig uppskatta tiden på ett annat sätt. Men i år hade hon blivit 85 år, om hon fortfarande levt.
På mötet när jag fick flashbacken av henne - hur jag klappade hennes jättelena och rynkiga kind - började jag gråta. Jag tänker på henne då och då, men idag blev det jättestarkt.
Faster, min kära gamla och alldeles för snälla faster, jag kommer aldrig att glömma dig eller allt du, och även Harald, gjorde för mig. Ni gav mig kärlek, trygghet, vänlighet och utrymme i era hjärtan och liv.
Den dag jag får barn och det blir en flicka kommer ett av hennes namn vara Alida.
