Nya ord, nya världar

Idag kl 17:00 skall jag vara i Åsö Vuxengymnasium för att börja min japanskakurs med J.
Igår planerade jag in att ta med mig mat och hela den grejen, så imorse var jag supereffektiv. Så fort jag kom upp var det in i duschen, expressfrukost och avnjöt ett avsnitt av Naruto - jag var väldigt strikt mot mig själv - när jag ätit klart såg jag vilken buss jag skulle hinna med och såg till att hinna med den.
Innan jag gick hemifrån tänkte jag "jag har mat med mig, då kan jag inte ha glömt något".
En kvart senare (världens lyx att bo så nära jobbet) står jag utanför jobbet och då slog det mig - hade glömt kallelsen till japanskakursen (det viktigaste) hemma. Så jag gick och bannade mig själv - men tur nog var ingen i närheten annars hade de givit mig väldigt underliga blickar..
En sväng hem på lunchen gjorde susen. Så idag kl 16:45 möter jag upp J vid Medborgarplatsen.

Något som stör mig är att igår kändes det - igen - som att jag inte var ensam hemma. Det var en närvaro i lägenheten, kunde däremot inte riktigt avgöra om den var i mitt rum eller om den var vardagsrummet eller hallen. Och så fort jag kände närvaron så spetsades mina öron och jag kände hur adrenalinet började pumpa någonstans i magtrakten. Jag funderade i mitt stilla sinne om jag överhuvudtaget skulle få nån sömn - och blev sur på mig själv när jag började tänka på filmer som Paranormal activity och det som jag och Natha diskuterat under lördagskvällen. Då kramades hjärtat ihop och adrenalinet pumpade i hela kroppen. Det allra värsta var när jag hört hur det knäppte i vardagsrummet (i tvn, men det var inte läskigt), sedan hörde jag hur det knäppte i golvet (tror jag) nedanför min fotända. Och till sist hörde jag hur det knäppte vid vänstersidan av sängen. Vid det laget vågade jag knappt öppna ögonen i rädsla för att faktiskt se något. Några långa minuter senare somnade jag.
Jag misstänker att det är mannen som bodde där innan mig som är tillbaka. Det var några månader sen han dog på sjukhuset, men vad jag har förstått så rör sig tiden annorlunda "på andra sidan".
Närvaron kändes inte trygg, samtidigt inte skrämmande - det är alltså ingen jag har träffat förut. Så därför tror jag inte att det är farmor eller faster som kommer förbi och "tittar till" mig.
Igår kväll när jag blev sådär tokrädd och fick skräckfilmsbilder i skallen vågade jag inte bara säga "Gå härifrån, lämna mig. Gå vidare". Det jag inte kan se eller röra vid är läskigt. Får se om jag vågar göra det nästa gång han kommer.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0